Mikas

Ytterligare ett par dagar har gått. Det går ruskigt fort alltså. En tredjedel av smekmånaden är gjord, och på ett sätt känns det som en vecka, vilket det är, och på ett sätt känns det som en månad sedan man var i sverige. Konstigt det där. Jo. Vi var ju i Flagstaff sist jag uppdaterade. Och det var mig en trevlig stad må jag säga. Genuin. Trevliga människor, och trevligt, gammalt myshotell som spelade jazz vid frukosten. Bara en sån sak. Vi åkte vidare till Grand Canyon, där vi sov över i går. Och det var ren magi. Mest av allt soluppgången som vi gick upp kl 04.30 i natt för att se. Nu är vi i Kingman. Sjuk liten ökenhåla i Arizona, ca en 20 mil från Las Vegas, dit vi styr kosan i morgon. Vi bor på Best Western och vi har hunnit med att både bada i poolen och jag har hunnit med en halvtimme på hotellets gym. Med tanke på att kaloriintaget i det här landet knappast går plus minus noll, tänkte jag att jag i alla fall skulle försöka jämna lite. Dock inser jag i mitt stilla sinne att halvtimmen på crosstrainern hjälpt föga åt Pizza Hut-lunchen innan. Äh. Det är tanken som räknas.

---

Middag på hotellet i Falgstaff. Jag är så jävla trött på typ mjöl nu så jag tar varje tillfälle som ges att äta sallad. Och just här hade dem en mycket god en. Variant: ägg, spenatblad och knaprigt bacon. Alex körde inte direkt på samma nyttiga upplägg.

Det mysiga, lilla hotellet som kom till några år efter det mycket viktiga årtalet 1888. Året då Sundsvall brann. (Internhumor. Ursäkta)

Hej då hotellet. Hej Grand Canyon!

Nu ni. Nu börjar vi hike:en.


Det gick att vandra hela vägen ner till Colorado river, som rinner genom hela spektaklet. Men efter att ha bevittnat ett stort antal "Do not attemp to hike to the river and back in one day. You can die of exhaustion!"-skyltar, beslutade vi oss för att, nej, vi går inte en mil ner till floden. Vatten som vatten tänkte vi. Även fast det känns som att våra vänner, jänkarna, inte drar sig för att överdriva direkt.

Och där ser man floden. Om man kämpar.

Eftersom jag lyckats bränna hårbottnen (?!) fick det bli hatt hela hiken.

Efter några varma kilomeoter stannade vi för att vänta in solnedgången.

Och det här tog Alex precis innan jag...

...med min oklanderliga flopp-teknik, höjdhoppade mig ner i Canyonen. Och tog mig levande upp igen. Men det var en pärs.

Sen började solen gå ner.

Och solen gjorde de redan röda bergen, ännu rödare.

Vi sa god natt till Canyonen och begav oss hemåt till våran lilla Lodge för att piffa oss innan middagen. Som förövrigt var i särklass det godaste jag någonsin ätit. Perfekt köttbit med världens godaste fikonsås och någon form av potatismos. Så gott att jag helt glömde av att fota. Jag pratar fortfarande om den där köttbiten. Alex är lite less.

Efter några timmars sömn gick de mycket trötta Mika och Alex upp halv fem, för att åka ut igen och beskåda soluppgången.

Men det var det värt.


När vi sovit några timmar till och var redo för att lämna Grand Canyon, passade jag på att posta vykort. Så håll utkik, släktingar i Bollnäs och Iggesund.

Så. Två och en halv timme senare är vi precis här. I Kingman. När vi checkade in frågade damen om vi ville ha två Queen beds eller en King bed. Båda beslutade samtidigt att en varsin är ju fan så mycket goare än att ligga och trängas i en stor. Hur länge hade vi varit gifta nu då? Romantik på hög nivå är det i alla fall.

Och jag har upptäckt en ny funktion på kameran som jag finner mycket glädje i. Sen är ju bada i sig en stor glädje också.
Vi känner oss obehagligt amerikanska i kväll. Så. Vi resonerar att det är ju jobbigt att göra sig klar bara för att gå till den kinesiska restaurangen runt hörnet. Därför tar vi hem. Home delivery-style.
I morgon är vi off to Vegas baby!
Puss!