Förlust.

Förra året vid denna tiden avhandlades medgångs-Mika i ett inlägg. Nu har hon vaknat igen. Hon tycks alltid vakna till liv, bli hemmmapatriot och intresserad av sport när Bollnäs går till final. Bandy. The real deal isbandy alltså.
Likaså var fallet i går. Bollnäs i final. Stämingen på topp. En okontaktbar flicka i soffan. Hjärtklappning och en karl som inte riktigt fattade grejen då han inte härstammar från samma ort. Nervkittlande sista minuter och en förlägning. Det här visste säkert alla utom jag, men när det blir förlängning i en bandytävlingsmatch vinner den som gör första målet. Sudden death eller nått. De spelar alltså inte klart sina 2*15. Bollnäs hade lätt övertaget den sista kvarten av ordinarie matchtid. Sen fick de ett mål bortblåst. Det var faktiskt inte off-side. Det var inte det. Och sen, några minuter in i förlängningen får Sandviken till ett mål. Matchen är slut och konstig nog känner man sig lite tom. Och lite gråtfärdig. För att inte tala om vad otroligt synd man tycker om bandykillarna. Stackarna, dom som kämpat så. Åkt på sina små skor med en skena under foten och tränat och tränat. Och jagat den där lilla bollen (som förövrigt inte syns på tv-sändningar). Så tänker man att de kanske gråter en liten skvätt och blir tröstade av sina fruar. Bollnäs förtjänade en vinst. Tvåa förra året, tvåa i år. Surt. Men, inget ont som inte har något gott med sig. Nu slipper man ju bli berörd på det här viset tills (förhoppningsvis) nästa år vid den här tiden. För då grabbar, då tar vi hem guldet.
Puss!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0