Mikas

...arbetslös. Det är frågan. Arbetslösheten känns obehagligt nära nu. Men även fast den är nära är den faktiskt inte så skrämmande som man skulle kunna tro. Kalla mig naiv, men jag tror att det kommer att lösa sig. Med lite välbehövligt flyt och lite egen ansträngning kommer jag att jag hitta nått nytt. Och det är snart. Jag känner det i magen. Skulle det inte vara jäkligt sweet att bara vara i en vecka eller två. Jo, det skulle det. Men det finns något som heter hyra och leva som samhället påminner mig om. Fan. Jag vill bli Hollywoodfru. Om det sistnämnda nu inte händer har jag faktiskt börjat anstränga mig för ett nytt jobb denna veckan. Jag har specialkomponerat personliga brev i en hejvild takt och kontaktat latenta arbetsmässiga kontakter. Idag fick jag ett tips av en vän om jobb för några dagar nästa vecka. Allt är ju bättre än inget, right? Så är det. F.ö det här med arbetsförmedligen, känns inte det lite förlegat? Kan dom faktiskt göra något bra för mig? Har någon nått svar på det? Naiviteten i mig säger, även där, att jag klarar det bäst på eget håll.