Tjej-tjejer.
Alla dessa brudar alltså. Jag får ONT av världens alla SS-brudar (Söta och Slätstrukna). De är så fruktansvärt intetsägande och platta. Jag känner ju till all crap om att vi tjejer ska hålla ihop och stötta varan i denna mansdominerade värld. Men det finns ju fasiken gränser för vad man står ut med. Brudar lika platta och innehållsfulla som en tom tallrik. Anyways.
Sen har vi ju kategorin tjej-tjejer. Okej. Även jag har mina tjej-tjejiga stunder. Självklart. Men det behöver ju inte genomsyra hela ens liv. Anledningen till att jag ens engagerar mig i ett inlägg om detta är att jag helt överröstes av just dessa tjej-tjejer i går. Jag var såklart på Sex and the City. En fredag. Klockan kvart i 6. Vilket helt självklart betyder att det var otaliga bruttor som planerat en helkväll på staden efter filmen med stort F för flickor och kvinnor i alla åldrar. Många struttade runt i sina små rosa klackar och majoriteten av tjejerna helt ärligt, freakin’ skrek och kommenterade och drog för andan så fort något hände. I alla scener, från en bar mansöverkropp till en snygg kreation på någon av damerna i filmen, frammanades något sorts läte. Jag vet inte om det är något fel på mig. Jag gillade verkligen filmen, oavsett vad kritikerna sagt, men jag kan inte, KAN inte vara en sådan brud. Egentligen har jag inget mot de som är så, alla är vi olika (OBS. klichée) utan det är nog bara så långt ifrån hur jag själv är som gör att jag stör mig. Fan, nu låter det som jag tror att jag är typ gyllene snittet på hur en tjej ska vara. Jag hoppas ni inte tror det, för så är det absolut inte. Som sagt, jag tycker bara att det finns gränser.
Göteborg är inte New York och avenyn är inte FIFTH avenue på Manhattan. The bitter truth från bitterbruden Mika. Bara i dag. I kväll har jag nog ruckat lite på uppfattningen och struttar ner för gatorna i en rosa stass och 12cm klackar och känner att jag äger världen. Med ”Empire state of mind” på hjärnan. In Neeeeew Yooooooork…Lalala…
För att bevisa en viss ironi. Tjej-tjejen Mika.
