Mikas

Jag har extremt ogröna fingrar. Spenderar därför dagen med att plantera om på terassen på jobbet. Så att de så småningom kan dö. Som även julgranen gjorde när jag hade ansvar för den. Mullemika. Njä.

Och inte vilken som helst. Valborg. Eller jo, det är faktiskt som vilken som helst. Förr, på den gamla goda tiden, då var det ett hejdundrandes party just den här helgen. Jag säger då det, ungdomens glada dagar är förbi. Nu när gammen tagit mig ser jag fram mot en helg i lugnets tecken. Räkor och vitt vin i kväll, sova ut i morgon, kanske ta mig (om jag orkar) till XXL och köpa springtopp och kvällshäng med fina Frida. Det är en 24-årings valborgshelg det. Jag har på känn att det nu finns folk (läs typ Alex och Mollie) som tycker att jag är en aning övermogen i och med detta konstaterande. Men sån't skiter man ju i. Har jag kommit fram till. Jag är gammal, trött och mossig och står för det. Fler "förtidspensionärer" i den bemärkelsen, till folket. Låt sömnen segra.

Försöker tagga igång mig mentalt för rundan som väntar oss. 6 kilometer ren och skär plåga. Eller just ja, peppa igång mig var det ja. Hm. 6 kilmoters ren och skär njutning. Snygg och smal och vältränad. Jajjemen. Note to self: tänk inte backe, intervall, svett och mjöksyra.

I dag och händer senare då? Nja. Inget spektakulärt, men alltid något. Har lunchat med Karin. Det var trelvligt. God firre och inga kolhydrater. Bra gjort Mika. På vägen tillbaka till kontoret såg jag två högpreggos krama varandra. Eller ja, förtydligande, FÖRSÖKTE krama varandra. Det såg ohyggligt roligt ut när de försökte nå varandra över deras enorma magar. Fnissandes gick jag därifrån och tänkte i mitt stilla sinne att, det där klarar jag mig utan.

I dag är en dag då allt går sakta. Det känns lite som att vadra omkring i en stor såpbubbla. Lite mjukt och härligt men ändå enerverande. För stundtals tröttnar man, och vill knäcka den med en nål eller med dylikt föremål. Ehm. Djupt. Men det känns som en sådan dag i dag. Faktiskt.

Tillbaka i verkligenheten. Tillbaka i Göteborg efter en underbar påsk i Bollnäs. Häng med nära och kära, bröllopsfix på hög nivå, promenader, jogging och kvalitetstid har avverkats på rullande band. Det var så fantastiskt trevligt att få klämma katt, kackla över en vinare med Marie, vandra med Elina och bara vara med familjen. Nu flyttar jag dit. Hej då. Eller ja, riktigt så blir det väl inte. Men gud så man uppskattar hemma nu när man väl är där. Inte långt kvar dock, tills mamma och mormor kommer ner för Göteborgsvarvet. Nedräkningen har onekligen börjat. Bjussar på bilder från påsken i stället för att bokstavera mig igenom den. En bra deal är en bra deal. Punkt.

Nu åker vi snart. 60 mil i bil. En Mika och en Alex. En kycklingsallad. En risifrutti. Nötter. Och vindruvor. En trevlig resa. Glad påsk.

Är han? Ta en titt. Hittade den via min favoritblogg Niotillfem. Riktigt bra reklam. Mer sånt.

Har sovit rätt kasst i natt. Var lite smått uppstressad och så redan innan jag skulle sova. Sen sover jag med öronproppar och har gjort i dryga 3 år, due to a snarkande fästman. Problemet nu är bara att jag använt dem så flitigt att jag har fått som ett litet sår i ena örat. Ja, jag vet det låter äckligt. Men så farligt är det inte. Det syns inte, men det gör ont när jag envisas med att trycka in det snarkbefriande lilla tinget. Så, i natt fick jag därför resignera och inse att det gjorde för ont för att ens försöka. Resultatet blev då att jag endast hade hörselskydd på ena örat. Och det, kan jag säga, hjälper föga. Vaknade säkert en tio gånger i natt och puffade på karln i desperation. Det jag dock drömde var att Alex inte var en människa jag puffade på, utan en take away-sushi. Ville därför inte puffa för hårt heller för att skada de små knippena med rå fisk och soyan, för att inte tala om soyan. Den vill man ju inte ska gå till spillo. Tröttnade efter en stund på att småknuffa och tänkte att det är värt att förlora sushin bara det slutar låta. Tog i som bara den och tippade över karln/sushin på sidan och fick sova i cirka en kvart. Innan det hela började igen...

Inte för att tanken inte var fin. Synen gjorde utan tvekan min promenad från kontoret till vår massör. Men undrar ändå, hur tänkte ni? Jag tror de skyldiga är som följer: Håkan Hellström-fans på grönbete. Tänk 15 år, kära, lite emo, jeansjackor, kanske en cigg, och lyckliga som tusan. Två sådana om har lite tråkigt och vill pynta världen. Naivt och vackert. Två sådana själar tror jag kan signera sig verket. Säger bara, hang in there kids. Om några år är ni bittra och jävliga, och hade därmed aldrig kommit på tanken att pynta kungsparken med färgglada paraflax. Känn ingen sorg...

Nu kilar jag ner och inhandlar wedding-pjucks. Och ett bonuspar just for fun.

I går, var en måndag. Förmodligen för resten av världens befolkning också. Så jag är inte unik direkt. En ganska trevlig måndag måste dock tilläggas att jag hade. Inget unikt med det heller. Promenixade i det 18-gradigavårvädret hem från jobbet, snörade på mig mina löparskor för klumpfötter och gav mig ut på en liten behaglig joggintur på en sisådär 5,5 km. Uppvärmning kallas det, inför min och mammas långtur på torsdag. Sen kom Lisa, söta Lisa. Hon stöttade mentalt när jag diskade disken från helvetet som jag och tillhörande karl, så fint skapat tillsammans under de senaste dygnen. Vårat gemensamma projekt. Teamwork liksom. Kul att man kan skapa ihop. Well.

Soon, very soon my friend. Så drar vi norröver för påskifirande i Bollnäs. Det ska bli ypperligt trevligt. Mysfaktor hög. Ser så mycket fram mot att bara vara, utan måsten. Och självklart också att träffa nära och kära. Kompisar och päron. Och Mollie och katter. Jag gillar att åka bil. Finner det mysigt på något vis, speciellt de lite längre tripparna. Jag kan tänka mig att köra en liten bit kanske. Fast känner nog att karln får navigera bilen större delen av den sextiomilsresan. Jag är så fruktansvärt kör-nojig nu för tin'. Tror att jag ska krocka och sånt. Jag trivs bättre på sidan, där jag kan pladdra oavbrutet och äta godis.

Mellan mig och Halmstad gick bra. Staden bjöd på regn till en början och var lite väl motsträvig tyckte jag. Men efter en stund och efter lite second hand-shopping började vi komma på talking terms igen. Det kändes fint. Och det hela blev en riktigt mysig helg faktiskt. Strosande, fikande, och restaurang. Så himla gott var det. Vi kom fram till att vi hittat en restaurang i dess rätta bemärkelse. Alltså bara en restaurang. Ingen direkt inriktning förrutom typ svensk mat. Det var propert, bra service och supersmarrigt kött. Och bubbel. Hotellet var också super. Centralt, med skön säng och frukost som en hotellfrukost ska vara.

---

Påminner mycket om denna vackra poster/bild/skivomslag (?) som jag fann när jag vind för våg surfade på dubbelvdubbelvdubbelv i morse. Fint va? Visst att vi har lite fler fingerhjärtan på våra hemmagjorda varianter, men ändå.

I ben och lemmar. Jag liksom rultar fram som ett preggo. Utan att vara det, bör tilläggas. Jag och Marie sprang, wait for it, 1,7 mil i går. Alltså mil som i mil alltså. Vad som också bör tilläggas är att jag lever. I'm alive. Och det är ju alltid nått efter en runda av den kalibern. Men det känns bra. Nu vet jag på något vis att jag klarar varvet med. Eller ja, man ska ju inte ropa hej redan. Fast man kan nästan göra det känner jag. Vi sprang inte alls fort och jag kommer inte få någon supertid på vavet heller, men jag har en stabil känsla av att jag kommer ta mig runt. Och det är faktiskt mitt mål.

Barnen. Med majblommorna. Skulle gärna vilja ha en. De är rätt fina och de ger en känsla av vår och välbefinnande. Dock inser jag problemet. Det är barn som säljer dem. Jag har ingen förkärlek till barn direkt. Ingen alls. Och speciellt inte barn som flyger på en på stan och skriker ut frågan, huvuvida jag vill köpa en majblomma eller ej. Vad tror de, att genom att skrämma slag på sina potentiellt kunder får de sälja? Och kanske genom att gå efter mig/kunderna en liten bit och fortsätta tjata? No way, kiddo. Mig lurar de inte. De skrämmer mig. Med något panikartat i blicken blev jag mäkta rädd, naken och exposed och kände mig ytterst besvärad när detta hända på lunchen. Gick därifrån och undrar nu hur jag ska kunna få tag på en blomjäkel utan att behöva uppleva detta trauma igen. Tips mottages gladeligen.

Inget mer än så. I går bokade jag hotellövernattning i Halmstad. Jag har ju tidigare bott där. I staden som gud glömde. Men i går kom jag på den eminenta idén att samtidigt som jag och karln kommer i väg på en välbehövlig mini semester, ska jag passa på att försonas med staden. Det är svårt att sätta fingret på vad den egentligen gjort mig för ont. Mer än att den känns ganska kall och otrevlig. Instinktivt känns det dock som att staden har mer att bjussa på när man besöker den som turist och att jag och Halmstad kanske kan mötas i ett vänskapligt handslag den här gången. Det är vad jag tror som sagt. Only time will tell.

I går tog vi en liten sväng ner till klippan och röda sten. Det är fint där. Och det var massor med människor som satt på uteserveringar med vinglas och mat. Som man längtar till sommaren när man beskådar sånt. Det luktade grillat där nere vid havet med. Känns lite väl överambitiöst att redan ha släpat ut engångsgrillen. Optimister är härliga.

Helgen har sprungit fram. Fortare än vanligt. I fredags var det after work med Tipp och Karin och några vänner till Karin. Det var trevligt. Hade sagt till karln att jag skulle vara hemma vid åtta. Men eftersom det var så trivsamt resulterade det i att jag inte kom hem förr än halv elva. Men det gjorde inget. Inget alls faktiskt.

I går inhandlades det två klänningar. Inte vilka som helst. Utan min kära mejd åf ahnor slog till på klänningar. Till henne och till den andra lilla maiden. De kommer att bli så fina så. Långklänningar. Hell yeah. Det börjar närma sig. Fy fasiken. Not long from now är jag Frugan DeLuxe. Gah.

Fredagsfikat är just avklarat. Härnäst ska en bägare, eller två, svingas med Karin och Frida. Kanske någon mer, jag vet inte. Men det blir ingen all nighter. Har knappt återhämtat mig efter gårdagens fysiska förfall. Vi sprang. Och gud vad vi sprang, så fort, så fort. Kunde knappt andas när vi stannade. Och när jag väl tagit mig hem dog jag. På riktigt. Mådde illa, hade ont. Huvudvärk och feberkänning. Tog två ipren. Vaknade i morse och mådde super. Konstigt. Det var nog bara min arma kropp som ville make a statement där. Något i stil med att, gör för f-n inte så här mot mig igen. Förstår den till fullo.

Var i går. Jag fick en vision skulle man kunna säga. Jag vill vara ytterst sparsam med detaljerna kring mina planer. Men ett är säkert, I have it all figured out. Jag tror till exempel att jag vet vad jag vill bli när jag blir stor, och hur jag ska ta mig dit. Plus att jag överhuvudtaget har väldigt varma fötter inför framtiden. Är det inte härligt när man får dessa uppenbarelser. Jo. Det är det. Och det känns freakin' bra!

Hos Marie. Var så trevlig. Jag var lite yr, eller jag väldigt yr och ledde oss alla ut på villovägar när vi skulle hitta till Marie i Guldheden. Har ju varit där ett par gånger och trodde att jag hade stenkoll. Men icke. Kalla och hungriga hittade vi ändå fram till slut. Kvällen bjöd på supersmarrig vegitarisklasagne och många skratt. Om Jacob Eklunds svans till exempel. Det är ett fantastiskt fint påhitt det här, att ha halv åtta-middagar med olika bruttor som kanske inte känner varann från början. Efter ett par, tre gånger är man desto tightare. Så, en fin tadition som ska leva vidare i olika konstellationer tänker jag mig. I dag då, då ska vi lubba jag och Mariesan. Tänker mig lite över en mil faktiskt. Det börjar närma sig.

Sick. Checkar därför ut för dagen och ber ödmjukast att få återkomma under morgondagen. På återseende.

---

Av Paris för tillfället. Jag vill bo, leva, resa, äta, sola, vina och umgås i Paris. Jag vill kunna prata franska flytande och ha en fin hatt på mig medans jag strosar längs Seine i kvällssolen. Äta god mat och second hand-shoppa. Dansa tills metron börjar gå igen. Frukost på min lilla franska balkong. Och jag vill det nu. Som alltid när det gäller mig. Nu. Inte sen. Men realismen vinner. Jag stannar här. Just nu.

Det regnar, blåser och känns som oktober all over again. Vaknade, gjorde mig klar och skulle cykla. Men icke. Fick i stället med andan i halsen, springa till spårvagnen som självklart var överbelamrad av regniga kroppar. Fy. Vilken start på dagen. Och mina knän. Dom gör ont. Hoppas innerligt att dagen har bättre saker att bjuda mig på from now on. I kväll vankas det tjejmiddag hos Marie med oss och tre bruttor till. Det blir ju säkert bra. Förhoppningsvis så bra att det kan väga upp denna träliga morgon så att dagen till slut ändå kanske hamnar plus/minus/noll. Förhoppningsvis som sagt. För övrigt så är det stor nedräkning nu tills vi åker hem till Hälsingland och vilar. Och äter. Och tränar. Det är då vi går upp ytterligare. Jag och mor min. En och halv mil. Minst. I natt drömde jag om Göteborgsvarvet. Det kändes väldigt bra att springa, men vi sprang långsamt. Så långsamt. Och på Hisningen stannade vi för att äta vår medhavda matsäck i ett stort torn. Sen kom det en ande som sa att vi faktiskt borde tänka på Mollie också (min syster) och på vad hon ville göra. Hon vill ju inte springa med oss liksom. Vi fick därför åka några varv i en kärlekstunnelsliknande konstellation med Mollie. Som va tre år på nytt. Och jag och mamma var stressade över att vår tid skulle bli sopsämst. Sen vaknade jag. Och resten är ju som vi brukar säga, historia.

Och att han fortfarande är högst ligg-able kom jag och Squeezy fram till i går. Det var den efterlängtade, framflyttade konsertdagen. En ytterst lustig dag. En söndag fast med öl och konsert. Inte för att man ska klaga. Det var en trivsam söndagskväll. Och vi var nöjda över konserten och det var därmed också väl investerade pengar. Johanna som aldrig tidigare upplevt Arken live tyckte att det var fint. Hon var glad. Då var jag det med.

I min kalender som jag har på mitt skrivbord på jobbet, står det för varje vecka ett litet fyndigt ordspråk. Denna veckan står det "En oprövad vän är som en oknäckt nöt". Det är något som inte står helt rätt till med det ryska ordspråket. Det låter lite äckligt. Knäcka kompisar liksom. Och pröva dom? Hua. Men känner ni för att dra lärdom av detta ordspråk så gjört ba'. Nu cyklar jag hem. I kväll ska vi på restaurang jag och karln min. Mumma. Trevlig helg.

...gjorde det fatala misstaget att prova en bikini på lunchen. Alltså.på.riktigt.det.här.håller.inte. Har sedan två veckor tillbaka inlett ett semiseriöst GI-projekt. Det går faktiskt rätt okej. Man saknar inte pasta, ris, potatis and all those carbs, så mycket som jag trodde. Inte alls faktiskt. Det man däremot saknar är godis. Och eftersom jag nu tycker extremt synd om min vinterbleka, fluffiga kropp, tröstar jag mig med just godis. Motsägelsefullt kan tyckas. Men nu är det så. Och jag tänker därför fortsätta på samma spår resten av dagen. För att bli seriös i morgon igen. Kanske. Eventuellt. Eller på måndag. Ja, så får det bli.

Utan inbördes ordning.