Mikas

När jag ändå håller igång liksom. Då kan vi ju köra vidare på resten av helgen. Lördags då. Då var vi på stan och äntrade kostymjungeln (vilket mamma förövrigt trodde var nått nytt coolt inneställe här). Det jag självklart menar med kostymjungeln är en jungel av kostymer som ska provas ut för att förhoppningsvis leda till att vi hittar en att hyra till Le Wedding. Det gjorde vi också. Karln var mycket het i smoking alá James Bond. Ja, just den smokingen som var bäst har det mycket löjliga namnet. Tydligen var det en liknande som han Craig Nånting bar i Casino Royal filmen. Underhållande. Well. Snygg kommer han att vara.

Hell no. Men jag glömde tipsa om ett fabulöst gott bröd. Eller, allt bröd från Da Matteos lilla bageri på magasinsgatan är en ren och skär njutning. Ekologiskt bakat och det känns oförskämt nytto-helylle. Prova vettja. Bor du inte i Göteborg blir det klart svårare. Om du inte förbipasserar vid tillfälle vill säga. Oklart varför jag kände att jag behövde specifera detta konstaterande, då du förmodligen själv förstår att det rent geografiskt försvårar köpet om du inte bor i Göteborg. Anyways. Gott bröd. Over and out.

Blev bra. Vi hade först lite bubbel-after work här på kontoret. Ytterst trivsam avslutning på en arbetsvecka som, som vanligt endast bestod av en måndag och en fredag kändes det som. Freakin´ läskigt vad fort det går. Snart är man typ 55+ och undrar vart alla tisdagar försvunnit. Typ.

Hej fredag. Hej Du. Vilken härlig dag det är i dag. Visst? Mest av allt är den härlig för att jag får vila min stackars tränande kroppskydda. I går sprang vi igen. Jag och Marie. I går kändes det som att jag gjorde det för första gången i mitt liv. Att det kan bli så, det är lustigt, inte sant? Här har jag kämpat mig och hydda fram i västkust-vinterväder. För att som i går uppleva den vedervärdiga känslan av att jag trodde att jag skulle dö. Bokstavligttalat DÖ. Det blev 7 km i alla fall. Eftersom det är fredag och jag är glad får det klassas som en okej insats trots nära döden upplevelse.

Gud som jag ska fota. Jag ska börja i kväll. Så fort jag undersökt huruvida kameran har tillräckligt med batteri. Har den inte det. Ska jag fota. Gud som jag ska fota. I morgon då i såfall. Det har varit skamligt lågt av mig att inte dela med mig av min fantastiska (?) vardag visuellt sedan Sundsvall brann typ. Det ska det bli ändring på. Har navigerat mig runt i den stora bloggvärlden och funnit inspiration till allt och inget. Vilket är pööörfeckt. Eftersom det är just det som allt detta handlar om. Så. Håll tillgodo. I morgon eller i kväll kommer bilder. På just allt och inget.

Gud alltså. I lördags kväll/natt gav jag mig på utelivet i Göteborg. Jag är ju faktiskt inte mycket för att faktiskt gå ut. Alltså ut som i på nattklubb eller dylikt. Men visst. Efter att jag hade haft en supertrevlig kväll först med Karin på restaurang med god mat och lite vin, ploppade den ytterst osunda idén upp på att åka på förfestsliknande evenemang och sedan förflytta sin halvsega kropp ut på galej. Jag hade kunnat tänka mig Yaki-Da. Vi hamnade på Excet. Fy bubblan vad Ex:tremt ogivande och trökigt det var. Trångt och snordålig schlagermusik blandades med desperata blickar och odägliga 30plussare. Jag kräktes lite i munnen varje gång jag såg de stackars packade individerna som raggade folk på måfå. Inser att det här låter som en elak diss mot de som faktiskt uppskattar den här typens nöje. Och det ber jag om ursäkt för. Det behövs bara sägas just nu känner jag. Eller ja. Det är nog för att jag just nu är så freakin' fed up av utelivet i Göteborg. Tacka vet jag lördagar hemma i soffan. Med en inredningstidning. Eller som i fredags när vi hade tjejmiddag och pratade snusk och käkade snask. Det är kvalité dä! Inte ute. Det är fy.

Det kan man fett lätt kalla oss. Jag och min tillika hurtbullsvän Marie. I regn och rusk, snö och storm ger vi oss ut på gatorna i västra Göteborg , joggandes med våra broddar. Broddar! Ja, jag menar det. Det är nästan att man skäms lite över sitt hurtfriska leverne. Man riktigt ser hur alla som råkar beskåda detta tänker när vi kommer där i 5 minus och snålblåst. Tror mig veta att deras tankegångar går ungefär såhär: "Ja, de här jäntorna är då ett par flinka, friluftsnördar. Säkert har dem scoutat hela livet och har en varsin släkting som någon gång ideellt agerat Skogsmulle för ungarna i någon pre-friluftsskola. Veganer är dem säkert också". Svårt där i och för sig, att säga om det är jag eller dem som är fördomsfulla. Anyways. Det är ju fasiken pisamt. Det är nästan så att man vill skrika till lite när de blänger och säga det, att vi faktiskt är helt normala tjejer som faktiskt har vänner och äter godis. Och dricker alkohol och blir odrägliga every once in a while. Och våran släkt grillar inte korv i naturen varje söndagsförmiddag. Och vi rakar benen. Och våra mödrar jobbar inte inom kultursektorn, gillar färgglada plagg i allmänhet och lila i synnerhet. Inte heller har vi själva någon gång batikfärgat en tröja. Inga planer finns heller inte på att göra det inom kort.

Det blev det i dag. Eller. Alla jobbdagar känns ju någorlunda lika. I dag skulle lika gärna kunna vara en tisdag. MEN. Det som skiljer tisdagen från fredagen varje vecka är ju ändå fredagsmyset. Stämningen. Den där härligt känslan av att nu är det snart helg. Och de här två senaste detoxdagarna har det blivit ytterst klart för mig att helg inte är helg för att man är ledig. Utan helg är helg därför att man får gotta sig. Unna sig med stort U. Ett glas rött efter jobbveckan. Godis till På Spåret (bortse vuxenpoängen in på kontot där) och god mat. Inget av detta får jag uppleva denna helg. Innerst inne är jag helt övertygad om att alla dessa "livets goda" kommer att vara ett antal gånger godare nästa helg. Då jag med gott samvete kan ta den där smörgåsen till frulle. Till exempel.

Detoxvecka. Vem har kommit på något så ofantligt dumt, och vem detoxar egentligen? Jo, fröken Mika. Varför gör hon något dylikt? Och varför torterar hon sig? Ingen aning. Tanken som lockade var väl kanske det där med att gifta ur och gifta av. Vad vet jag. Dag 1 är jag i alla fall inne på. Och än så länge har jag enbart agerat gräsätare. Bärsmoothie, vindruvor och kiwi. Sådan föda som annars ses som något lite extra gott och lyxigt, är nu mer något jag slentrianmässigt stoppar i mig på måfå. Fy. Det låter som att jag gnäller över min livssituation, vilket jag inte gör. Jag har det mer än bra, men jag vill ändå få bara lite, lite medlidande. Eller något. Kanske inte ens det, utan mer att någon förstår vad jag går igenom. Jag vill ha en brownie eller en stor kopp te (ört- grönt- eller detoxte exkluderas i denna craving) med saketter och mjölk i. Och kanske lite värme utomhus. Men det får komma i ett annat inlägg.