Highway 1.
Hey dudes. Nu har vi hittat roaden igen och befinner oss i Santa Barbara. Super. I dag har vi haft stor djurspaning. Helt sjukt. Först stannade vi till på en strand längs kusten där de låg ca 30 feta sjöelefanter och slappade. Späck och åter späck på dessa varelser. Jag var överlycklig. Sen stannade vi till vid nästa sjuka sensation. Zebror. Fria, vilda och lösa. I California. Tydligen hade nån snubbe back in the days, haft en cirkus i bergen längs kusten, tröttnat och helt sonika släppt ut zebrorna, varpå de nu har förökat sig och lever fritt på bergsslätten. Sist men inte minst har vi även spottat minsta lilla kolibrifågeln och rejäla pelikaner.
Vi tar dock vid redan sista dagen i SF. Enjoy folks.
Vi sov rätt länge sista dagen. Och gav oss sedan i väg på shoppingtur. Jag inhandlade bl.a. den obligatoriska I-or:n på Disney store. Medan Alex florerade inne på Apple store. Win-win situation, skulle jag vilja påstå.
Tog en titt på den "Krokigaste gatan i världen", Lombard street.
Avslutade kvällen gjorde vi i little Italy, med en spaghetti carbonara to die for.
Morgonen därpå sa vi hejdå till ett rått och kallt Sanne Franne och Golden Gate och begav oss i väg på serpentinvägarna längs 1:an söderut.
Det går inte riktigt att se höjden på bilden. Men det var högt. Och fint. Tro mig.
Sen körde vi om en riktig soffpotät. Det var gemytligt.
Vi utsiktade oss lite till...
...lite till...
...och lite till.
Vid fem var vi trötta och kände att; nu stannar vi till och röker tobak, eller sover.
I morse tog vi en liten hike innan frulle, ner till hotellets prvata lilla beach. Mest för att jag känner att semesterkilona börjar märkas.
Det var en bit att gå.
But we made it. Yes! We can!
Hej då Rugged Point...
...hej sjöelefanter med jävligt mycket späck på!
Gäsp.
Fight.
Slapp.
Alltså. Nu är det svårt att se. Men faktum kvarstår. Det är vilda zebror och ett par kor på bilden ovan.
Vi snackade ut med tre pelikaner vid hamnen här i Santa Barbara. De var vid gott mod och nöjda med dagens fångst. Vi önskade dem lycka till i framtiden, dito sa dom, och sen gick vi vidare till stranden.
Och that's about it for now, folks. Återkommer i LA i möra. Om tid och intresse från skribenten finns.
Puss!
Vi tar dock vid redan sista dagen i SF. Enjoy folks.
Vi sov rätt länge sista dagen. Och gav oss sedan i väg på shoppingtur. Jag inhandlade bl.a. den obligatoriska I-or:n på Disney store. Medan Alex florerade inne på Apple store. Win-win situation, skulle jag vilja påstå.
Tog en titt på den "Krokigaste gatan i världen", Lombard street.
Avslutade kvällen gjorde vi i little Italy, med en spaghetti carbonara to die for.
Morgonen därpå sa vi hejdå till ett rått och kallt Sanne Franne och Golden Gate och begav oss i väg på serpentinvägarna längs 1:an söderut.
Det går inte riktigt att se höjden på bilden. Men det var högt. Och fint. Tro mig.
Sen körde vi om en riktig soffpotät. Det var gemytligt.
Vi utsiktade oss lite till...
...lite till...
...och lite till.
Vid fem var vi trötta och kände att; nu stannar vi till och röker tobak, eller sover.
I morse tog vi en liten hike innan frulle, ner till hotellets prvata lilla beach. Mest för att jag känner att semesterkilona börjar märkas.
Det var en bit att gå.
But we made it. Yes! We can!
Hej då Rugged Point...
...hej sjöelefanter med jävligt mycket späck på!
Gäsp.
Fight.
Slapp.
Alltså. Nu är det svårt att se. Men faktum kvarstår. Det är vilda zebror och ett par kor på bilden ovan.
Vi snackade ut med tre pelikaner vid hamnen här i Santa Barbara. De var vid gott mod och nöjda med dagens fångst. Vi önskade dem lycka till i framtiden, dito sa dom, och sen gick vi vidare till stranden.
Och that's about it for now, folks. Återkommer i LA i möra. Om tid och intresse från skribenten finns.
Puss!
Alkisen och Fis-Hermans Dvärg.
Mer kända som Alcatraz och Fishermans Wharf. Det är ställen vi har fyllt dagen med det. Gemytligt må jag säga. I skrivande stund har jag tvingat ut Husbandet på köpa pizzaslice-ärende samt för att plocka med sig en flaska rött. I kväll går jag inte en meter till. Så det så. Nån måtta får det ju vara, semester å semester, ska väl vila å.
Tidigt gick vi upp i morse, promenerade one block ner till vårt nya stammisställe och mumsade gigantisk frulle. Innan båten till Alcatraz skulle gå vid tio.
Skepp o hoj ut till ön.
Superturisten M.Wellander var trött, men glad ändå.
Vi anlände, efter en kvarts båttur, ut till "The Rock". Där vi skulle serve:a x antal timmar som fångar.
Sen var det dags för Audio tour. För att spä på turisterna i oss. Dock var det förvånansvärt intressant och riktigt spännande faktiskt.
Det första de nya fångarna fann i sin cell var en stort häfte med "The rules and regulations of Alcatraz". Varav den mest kända regeln löd "5. PRIVILEGES. You are entitled to food, clothing, shelter and medical attention. Anything else that you get is a privilege."
Hade man inte skött sig, kunde det bli kolsvart isoleringscell. Det var nog inte jättemysigt.
Hade man däremot varit en duktig gosse, kunde man få ha det riktigt hemtrevligt under omständigheterna.
Ett gäng kändisar på stället. Varav Al Capone längst till vänster.
Fångarna hade inte mycket till behållning av den fina utsikten. Men det hade vi.
Endast en enda lyckad rymmning skedde under alla år som Alcatraz var fängelse, värsta Nyckeln till frihet-style. Tre bröder, hade genom att smuggla med sig skedar från matsalen lyckats karva dess hål i cementväggen, för att sedan längs rör klättrat upp på taket och ner i vattnet. De fann dem aldrig. Men teorin är att de drunknade i det iskalla strömma vattnet.
Göra vandrarhem av Alcaraz kanske? Eller varför inte göra små inredda rum åt alla de tusentals hemlösa som inte har tak över huvudet.
Väl på land igen, glada över att äntligen vara fri män igen, lyxade vi till det med Hardrock Café i Fishermans Wharf.
Vi strosade runt några timmar i hamnen...
...och tittade på de fantastiskt söta sjölejonen som låg och solade sig på bryggorna.
Sen åkte vi hem till hotellet och sov tuppis. Och längre än så kommer jag som sagt inte i dag.
Puss för nu!
Tidigt gick vi upp i morse, promenerade one block ner till vårt nya stammisställe och mumsade gigantisk frulle. Innan båten till Alcatraz skulle gå vid tio.
Skepp o hoj ut till ön.
Superturisten M.Wellander var trött, men glad ändå.
Vi anlände, efter en kvarts båttur, ut till "The Rock". Där vi skulle serve:a x antal timmar som fångar.
Sen var det dags för Audio tour. För att spä på turisterna i oss. Dock var det förvånansvärt intressant och riktigt spännande faktiskt.
Det första de nya fångarna fann i sin cell var en stort häfte med "The rules and regulations of Alcatraz". Varav den mest kända regeln löd "5. PRIVILEGES. You are entitled to food, clothing, shelter and medical attention. Anything else that you get is a privilege."
Hade man inte skött sig, kunde det bli kolsvart isoleringscell. Det var nog inte jättemysigt.
Hade man däremot varit en duktig gosse, kunde man få ha det riktigt hemtrevligt under omständigheterna.
Ett gäng kändisar på stället. Varav Al Capone längst till vänster.
Fångarna hade inte mycket till behållning av den fina utsikten. Men det hade vi.
Endast en enda lyckad rymmning skedde under alla år som Alcatraz var fängelse, värsta Nyckeln till frihet-style. Tre bröder, hade genom att smuggla med sig skedar från matsalen lyckats karva dess hål i cementväggen, för att sedan längs rör klättrat upp på taket och ner i vattnet. De fann dem aldrig. Men teorin är att de drunknade i det iskalla strömma vattnet.
Göra vandrarhem av Alcaraz kanske? Eller varför inte göra små inredda rum åt alla de tusentals hemlösa som inte har tak över huvudet.
Väl på land igen, glada över att äntligen vara fri män igen, lyxade vi till det med Hardrock Café i Fishermans Wharf.
Vi strosade runt några timmar i hamnen...
...och tittade på de fantastiskt söta sjölejonen som låg och solade sig på bryggorna.
Sen åkte vi hem till hotellet och sov tuppis. Och längre än så kommer jag som sagt inte i dag.
Puss för nu!
Sanne Franne.
Hm. Hur ska jag bästa sammanfatta denna lustiga stad. Vädret för det första. Svin-jäkla-kallt. Alltså folk går i vinterjacka. Dagtid, lite varmare i solen, men ändå kofta-väder. Mycket sjukt med tanke på att trettio mil söderut i Los Angeles är det sommar i stort sett året om. Det är hemskt hur många uteliggare det finns på ett och samma ställe, hur mycket joint-luft vi andats (folk röker det helt öppet på gatan alltså) och hur mycket fina hus och backar vi sett under en enda dag. Än en gång. Konstraster. Och det som vi häpnats mest över i dag är nog faktiskt uteliggarna. Hemlösa personer i alla åldrar överallt. Vi har ännu inte letat fakta kring detta, men det känns onekligen som att det är en extremt hög procent av befolkningen i SF som är extremt fattiga. Dock verkar det, enligt lokalbefolkningen, vara en relativt säker stad. Om man jämför med andra storstäder i samma storlek. Det låter kanske som att vi endast fått halvdåliga intryck av staden. Tvärtom, jag älskar den. Speciellt stället vi tillbringat största delen av dagen i, Haight Ashbury. Det gamla hippikvarteren som nu fyllts av udda butiker, vintage och mysiga matställen. Även Alamo square i samma del av staden var helt fantastiskt. Postcard vue. Verkligen.
Vi började dagen med att ta en Cabelcar från Union Square bort till Haight street.
Tar man inte just den sortens fordon, kan man ta eldriven buss på vajer.
Vi promenerade och shoppade second hand...
...tills det var dags för lunch på det här stället...
...där de hade en väldans trevlig innergård.
Och smarrig avocado och kalkon-macka.
Färdkaffe.
En äkta SF-backe.
Vi hittade vårat framtida hus.
Sen var vi framme vi Alamo square, där man från ena sidan av parken såg den typiska SF-dimman över husen och bergen.
På andra sidan parken fotade såklart även vi det, som sägs vara, SF:s mest fotade hus och utsikt. Postcard row.
Idylliska små hus.
Vi åkte hemåt igen till Union Square och spontanköpte likadana (!) skor. Men jävlar vilka härliga sko-don. Himmel för fossingar. Mycket nöjda över våra skor, och med glada fötter avslutade vi kvällen i Fishermans Wharf med Fish and Chips. I morgon ska vi ut och vandra i Al Capones fotspår. På Alcatraz. Stay, som vanligt, tuned.
Puss!
Vi började dagen med att ta en Cabelcar från Union Square bort till Haight street.
Tar man inte just den sortens fordon, kan man ta eldriven buss på vajer.
Vi promenerade och shoppade second hand...
...tills det var dags för lunch på det här stället...
...där de hade en väldans trevlig innergård.
Och smarrig avocado och kalkon-macka.
Färdkaffe.
En äkta SF-backe.
Vi hittade vårat framtida hus.
Sen var vi framme vi Alamo square, där man från ena sidan av parken såg den typiska SF-dimman över husen och bergen.
På andra sidan parken fotade såklart även vi det, som sägs vara, SF:s mest fotade hus och utsikt. Postcard row.
Idylliska små hus.
Vi åkte hemåt igen till Union Square och spontanköpte likadana (!) skor. Men jävlar vilka härliga sko-don. Himmel för fossingar. Mycket nöjda över våra skor, och med glada fötter avslutade vi kvällen i Fishermans Wharf med Fish and Chips. I morgon ska vi ut och vandra i Al Capones fotspår. På Alcatraz. Stay, som vanligt, tuned.
Puss!
Yosemite och första kvällen i SF.
Vår gps är inte riktigt med på amerikanska. Inte alls kan man säga. Det är en svensk kvinna som pratar och uttalar allt som om det vore svenska ortsnamn och vägar. Vägarna här, i California heter CA 50, CA 685 och så vidare. Men i vår gps-kärrings värld blir det "Sväng till vänster in på Cirka 685" mot SaAn FraAn Sisoouu. Har man inte annat att skratta åt kan man alltid vänta in nästa sväng för att se hur damen behagar uttala de Amerikanska bygderna. Tidigt. Som i riktigt tidigt i morse lämnade vi Mammoth Lakes med siktet inställt på Yosemite national forrest. Det var en nationalpark som hette duga kan jag informera om. Vyerna var hisnande. Och vi fick känna snö. Än en gång förundrades vi över kontrasterna. Från öken i Las Vegas, Nevada till snö i Yosemite, Californa. Och bara några ynka timmars resa. Nu är vi tillbaka på vårt hotell mitt i centrala San Fransisco, efter en trevlig, men trött första kväll här.
Isbetäckta toppar på väg in i nationalparken. Och klarblått iskallt, friskt vatten.
Första stoppet, till det härliga ljudet av porlande vatten.
Fantastisk utsikt, som sagt.
Och HELT klart vatten. Tyvärr även ett gäng blodsugna mygg. Så långvariga just här, blev vi icke.
På lite högre höjder, i ännu ett annat klimat, var det dock ytterst myggfritt.
Generellt sett var vi lite nojiga över att stiga ur bilden. Detta p.g.a att det i stort sett kryllade av svartbjörn, bergslejon och coyotes i parken. I våra svenska mått mätt i alla fall. Dock gjorde vi en tre kilometers hike ner till de stora Sequoia-träden.
De var rätt gigantiska faktiskt.
Lilla jag och stora trädet. Årets kioskvältar-roman.
Väl på väg från Yosemite, med mat i magen var det dag för glass i någon liten, men ack så trevlig håla. Där glassförsäljerskan propsade hårt och länge på att vi MINST behöver två dagar på disneyland i Los Angeles. Vi var ytters skeptiska till detta påstående, men gav henne ändå mycket dricks.
Och nu är vi alltså här. I San Fransisco. Där vi gått genom ett rejält China Town...
...och där Alex skaffade en vän.
Middagen åt vi i North Beach på en mysig, men ack så lustig restaurang där borden var i små hångel-bås.
I morgon ska vi flanera i Haight Ashbury, de gamla hippikvarteren, och leta vintage. Så klart till Alex stora förtjusning.
Puss!
Isbetäckta toppar på väg in i nationalparken. Och klarblått iskallt, friskt vatten.
Första stoppet, till det härliga ljudet av porlande vatten.
Fantastisk utsikt, som sagt.
Och HELT klart vatten. Tyvärr även ett gäng blodsugna mygg. Så långvariga just här, blev vi icke.
På lite högre höjder, i ännu ett annat klimat, var det dock ytterst myggfritt.
Generellt sett var vi lite nojiga över att stiga ur bilden. Detta p.g.a att det i stort sett kryllade av svartbjörn, bergslejon och coyotes i parken. I våra svenska mått mätt i alla fall. Dock gjorde vi en tre kilometers hike ner till de stora Sequoia-träden.
De var rätt gigantiska faktiskt.
Lilla jag och stora trädet. Årets kioskvältar-roman.
Väl på väg från Yosemite, med mat i magen var det dag för glass i någon liten, men ack så trevlig håla. Där glassförsäljerskan propsade hårt och länge på att vi MINST behöver två dagar på disneyland i Los Angeles. Vi var ytters skeptiska till detta påstående, men gav henne ändå mycket dricks.
Och nu är vi alltså här. I San Fransisco. Där vi gått genom ett rejält China Town...
...och där Alex skaffade en vän.
Middagen åt vi i North Beach på en mysig, men ack så lustig restaurang där borden var i små hångel-bås.
I morgon ska vi flanera i Haight Ashbury, de gamla hippikvarteren, och leta vintage. Så klart till Alex stora förtjusning.
Puss!
Usa del 5.
Hey y'all. Nu är vi i Mammoth Lakes. Staden utan papputar. Bara mammutar. Supertrevlig överklass-ski resort. Vintertid då alltså. Kontrasten från Las Vegas är enorm. Och så även klimatet. Vi lämnade ett 40 gradigt Las Vegas kring halv tolv i förmiddags till tonerna av Lady Gagas Pokerface. Vilket jag såklart tyckte var mycket lämpligt. Vi har kört genom ett antal spökstäder och milslånga sträckor utan den minsta tillstymmelse av befolkning eller stad. Efter 6 timmar nådde vi i alla fall vårat mål, Mammot Lakes. Vi tar vid i går morse, dag två i Vegas.
När vi vaknade i morse. Efter att ha avverkat en gigantisk frukostbuffé i pyramiden, tog vi en taxi bort till ett stort shoppingcentra på mitten av Strippen.
Anledningen till denna lyx var såklart den extrema värmen som rådde.
Väl inne i shoppingcentrat var det svalt och skönt. Och de hade en artificiell himmel där inne...
...som när vi käkade lunch på Panda Express, helt sonika började åska och blixtra. En unge bredvid oss blev hysterisk. Då tänkte jag än en gång att nej, barn är inget för mig.
Utanför gallerian stannade vi till för att beskåda fontänspelet vid The Bellagio.
Innan det var dags för poolhäng vid Luxor.
Det blev kväll och jag var mycket nöjd över mina nyinköpta kläder...
...och över min nya bok som kommer från bloggen My Milk Toof...
...samt över min tidiga födelsedagspresent från min snygga karl.
Efter att vi gått på en mycket bra och gripande Titanic-utställning, med massor av orginalfynd från vraket och med identiska scener uppbyggda (bl.a. promenaddecket, tredjeklassens hyttkorridor, och den berömda trappan ner till Dining room:et) var vi redo för ännu en natt i dimman.
På väg till Mammoth nu i dag, passerade vi ett antal skottskadade skyttar. Obehagligt på något vis.
Tillslut nådde vi målet. Aspen look alike:en Mammoth Lakes.
Vår förhoppning, är att i morgon, få se en livslevande björn i Yosemite nationalpark.
Mammoth är väldigt fint och mysigt...
...det verkade Alex onekligen tycka också. Eller som han utryckte sig "Jag har bara fått något i ögat". Yeah, right.
En gigantisk, berömd "Mammoth Marguerita" och himla god fajitas fick avsluta kvällen. Eller nej, det fick en varsin bägare från Ben and Jerrys glassbaren göra.
Tack för oss och på återseende i San Fransisco.
Puss!
När vi vaknade i morse. Efter att ha avverkat en gigantisk frukostbuffé i pyramiden, tog vi en taxi bort till ett stort shoppingcentra på mitten av Strippen.
Anledningen till denna lyx var såklart den extrema värmen som rådde.
Väl inne i shoppingcentrat var det svalt och skönt. Och de hade en artificiell himmel där inne...
...som när vi käkade lunch på Panda Express, helt sonika började åska och blixtra. En unge bredvid oss blev hysterisk. Då tänkte jag än en gång att nej, barn är inget för mig.
Utanför gallerian stannade vi till för att beskåda fontänspelet vid The Bellagio.
Innan det var dags för poolhäng vid Luxor.
Det blev kväll och jag var mycket nöjd över mina nyinköpta kläder...
...och över min nya bok som kommer från bloggen My Milk Toof...
...samt över min tidiga födelsedagspresent från min snygga karl.
Efter att vi gått på en mycket bra och gripande Titanic-utställning, med massor av orginalfynd från vraket och med identiska scener uppbyggda (bl.a. promenaddecket, tredjeklassens hyttkorridor, och den berömda trappan ner till Dining room:et) var vi redo för ännu en natt i dimman.
På väg till Mammoth nu i dag, passerade vi ett antal skottskadade skyttar. Obehagligt på något vis.
Tillslut nådde vi målet. Aspen look alike:en Mammoth Lakes.
Vår förhoppning, är att i morgon, få se en livslevande björn i Yosemite nationalpark.
Mammoth är väldigt fint och mysigt...
...det verkade Alex onekligen tycka också. Eller som han utryckte sig "Jag har bara fått något i ögat". Yeah, right.
En gigantisk, berömd "Mammoth Marguerita" och himla god fajitas fick avsluta kvällen. Eller nej, det fick en varsin bägare från Ben and Jerrys glassbaren göra.
Tack för oss och på återseende i San Fransisco.
Puss!
Vegas baby,Vegas.
Då var man här då. Stället som, likt New York, aldrig sover. Det går knappast att beskriva den här staden. Ofattbart sjukt. Plastigt, stort, amerikanskt, sunkigt, flott och häftigt på samma gång. Ljus som blinkar, gogo-dansare på pokerborden, strippklubbar och uteliggare. Och en herrans massa turister.
När vi lämnade Kingman i går åkte vi först till Hoover Dam som ligger på vägen till Las Vegas. Oklart vad det egentligen är. Nån form av vattenkraftverk/vattenregleringsdamm. Tydligen något man bör se. Och en Bondfilm har spelats in där. Det var inte direkt det bästa jag gjort. Eller snarare, mitt humör just då var inte på topp. Dock skyller jag helt och hållet på värmen. Det är inte humant att kolla på kraftverk i 43 gradig värme. Jag dog lite.
Fast sen kom vi ill Vegas. Och jag fick ta en tuppis. Sen var man i gång igen. Enjoy Vegas baby, Vegas.
Vi startar där vi slutade. Med hämta-kinamat i Kingman. Vi fick en fortune cookie med. Noll jävla fortune skulle jag vilja påstå. Återkommer till detta.
Morgonen därpå åkte vi då som sagt till Hoover dam.
Jag var varm...
...och därför rätt glad när vi åkte därifrån.
Kvällsklar, svalare, gladare och mer pepp.
Våran hotellpyramid. Luxor. Och ja, Alex med såklart.
Grannhotellet. New York, New York. Sjukt komlex.
Vi gick in på MGM Grand och slurpade Rosévin. Med bruttor dansandes på bardisken.
Efter det gick vi vidare längs Strippen...
...tills det var dags för mat och att följa uppmaningen "Drink beer like it's your day time job."
Och den uppmaningen var inte allt för svår att följa.
Vi tog en tripp till Paris. Och mitt emot ligger the Bellagio. Där tog vi oss en mojito och jag kom på den mycket lyckade idén att spela roulette på mina lyckonummer från Fortune cookie:en som jag fick i Kingman. Dålig idé så här i efterhand. 40 dollar rakt ner i plånkan på Bellagios ägare. Jag var mycket upprörd tills...
...jag fick tag på en Häagen dazs-bägare mitt i natten.
Och det var fösta kvällen i Vegas det. Nu ska vi ut och kolla i lite affärer, följt av bad i poolen på Luxor.
Puss!
När vi lämnade Kingman i går åkte vi först till Hoover Dam som ligger på vägen till Las Vegas. Oklart vad det egentligen är. Nån form av vattenkraftverk/vattenregleringsdamm. Tydligen något man bör se. Och en Bondfilm har spelats in där. Det var inte direkt det bästa jag gjort. Eller snarare, mitt humör just då var inte på topp. Dock skyller jag helt och hållet på värmen. Det är inte humant att kolla på kraftverk i 43 gradig värme. Jag dog lite.
Fast sen kom vi ill Vegas. Och jag fick ta en tuppis. Sen var man i gång igen. Enjoy Vegas baby, Vegas.
Vi startar där vi slutade. Med hämta-kinamat i Kingman. Vi fick en fortune cookie med. Noll jävla fortune skulle jag vilja påstå. Återkommer till detta.
Morgonen därpå åkte vi då som sagt till Hoover dam.
Jag var varm...
...och därför rätt glad när vi åkte därifrån.
Kvällsklar, svalare, gladare och mer pepp.
Våran hotellpyramid. Luxor. Och ja, Alex med såklart.
Grannhotellet. New York, New York. Sjukt komlex.
Vi gick in på MGM Grand och slurpade Rosévin. Med bruttor dansandes på bardisken.
Efter det gick vi vidare längs Strippen...
...tills det var dags för mat och att följa uppmaningen "Drink beer like it's your day time job."
Och den uppmaningen var inte allt för svår att följa.
Vi tog en tripp till Paris. Och mitt emot ligger the Bellagio. Där tog vi oss en mojito och jag kom på den mycket lyckade idén att spela roulette på mina lyckonummer från Fortune cookie:en som jag fick i Kingman. Dålig idé så här i efterhand. 40 dollar rakt ner i plånkan på Bellagios ägare. Jag var mycket upprörd tills...
...jag fick tag på en Häagen dazs-bägare mitt i natten.
Och det var fösta kvällen i Vegas det. Nu ska vi ut och kolla i lite affärer, följt av bad i poolen på Luxor.
Puss!
Det är ju ba' för canyoooon ju.
Ytterligare ett par dagar har gått. Det går ruskigt fort alltså. En tredjedel av smekmånaden är gjord, och på ett sätt känns det som en vecka, vilket det är, och på ett sätt känns det som en månad sedan man var i sverige. Konstigt det där. Jo. Vi var ju i Flagstaff sist jag uppdaterade. Och det var mig en trevlig stad må jag säga. Genuin. Trevliga människor, och trevligt, gammalt myshotell som spelade jazz vid frukosten. Bara en sån sak. Vi åkte vidare till Grand Canyon, där vi sov över i går. Och det var ren magi. Mest av allt soluppgången som vi gick upp kl 04.30 i natt för att se. Nu är vi i Kingman. Sjuk liten ökenhåla i Arizona, ca en 20 mil från Las Vegas, dit vi styr kosan i morgon. Vi bor på Best Western och vi har hunnit med att både bada i poolen och jag har hunnit med en halvtimme på hotellets gym. Med tanke på att kaloriintaget i det här landet knappast går plus minus noll, tänkte jag att jag i alla fall skulle försöka jämna lite. Dock inser jag i mitt stilla sinne att halvtimmen på crosstrainern hjälpt föga åt Pizza Hut-lunchen innan. Äh. Det är tanken som räknas.
Middag på hotellet i Falgstaff. Jag är så jävla trött på typ mjöl nu så jag tar varje tillfälle som ges att äta sallad. Och just här hade dem en mycket god en. Variant: ägg, spenatblad och knaprigt bacon. Alex körde inte direkt på samma nyttiga upplägg.
Det mysiga, lilla hotellet som kom till några år efter det mycket viktiga årtalet 1888. Året då Sundsvall brann. (Internhumor. Ursäkta)
Hej då hotellet. Hej Grand Canyon!
Nu ni. Nu börjar vi hike:en.
Det gick att vandra hela vägen ner till Colorado river, som rinner genom hela spektaklet. Men efter att ha bevittnat ett stort antal "Do not attemp to hike to the river and back in one day. You can die of exhaustion!"-skyltar, beslutade vi oss för att, nej, vi går inte en mil ner till floden. Vatten som vatten tänkte vi. Även fast det känns som att våra vänner, jänkarna, inte drar sig för att överdriva direkt.
Och där ser man floden. Om man kämpar.
Eftersom jag lyckats bränna hårbottnen (?!) fick det bli hatt hela hiken.
Efter några varma kilomeoter stannade vi för att vänta in solnedgången.
Och det här tog Alex precis innan jag...
...med min oklanderliga flopp-teknik, höjdhoppade mig ner i Canyonen. Och tog mig levande upp igen. Men det var en pärs.
Sen började solen gå ner.
Och solen gjorde de redan röda bergen, ännu rödare.
Vi sa god natt till Canyonen och begav oss hemåt till våran lilla Lodge för att piffa oss innan middagen. Som förövrigt var i särklass det godaste jag någonsin ätit. Perfekt köttbit med världens godaste fikonsås och någon form av potatismos. Så gott att jag helt glömde av att fota. Jag pratar fortfarande om den där köttbiten. Alex är lite less.
Efter några timmars sömn gick de mycket trötta Mika och Alex upp halv fem, för att åka ut igen och beskåda soluppgången.
Men det var det värt.
När vi sovit några timmar till och var redo för att lämna Grand Canyon, passade jag på att posta vykort. Så håll utkik, släktingar i Bollnäs och Iggesund.
Så. Två och en halv timme senare är vi precis här. I Kingman. När vi checkade in frågade damen om vi ville ha två Queen beds eller en King bed. Båda beslutade samtidigt att en varsin är ju fan så mycket goare än att ligga och trängas i en stor. Hur länge hade vi varit gifta nu då? Romantik på hög nivå är det i alla fall.
Och jag har upptäckt en ny funktion på kameran som jag finner mycket glädje i. Sen är ju bada i sig en stor glädje också.
Vi känner oss obehagligt amerikanska i kväll. Så. Vi resonerar att det är ju jobbigt att göra sig klar bara för att gå till den kinesiska restaurangen runt hörnet. Därför tar vi hem. Home delivery-style.
I morgon är vi off to Vegas baby!
Puss!
Middag på hotellet i Falgstaff. Jag är så jävla trött på typ mjöl nu så jag tar varje tillfälle som ges att äta sallad. Och just här hade dem en mycket god en. Variant: ägg, spenatblad och knaprigt bacon. Alex körde inte direkt på samma nyttiga upplägg.
Det mysiga, lilla hotellet som kom till några år efter det mycket viktiga årtalet 1888. Året då Sundsvall brann. (Internhumor. Ursäkta)
Hej då hotellet. Hej Grand Canyon!
Nu ni. Nu börjar vi hike:en.
Det gick att vandra hela vägen ner till Colorado river, som rinner genom hela spektaklet. Men efter att ha bevittnat ett stort antal "Do not attemp to hike to the river and back in one day. You can die of exhaustion!"-skyltar, beslutade vi oss för att, nej, vi går inte en mil ner till floden. Vatten som vatten tänkte vi. Även fast det känns som att våra vänner, jänkarna, inte drar sig för att överdriva direkt.
Och där ser man floden. Om man kämpar.
Eftersom jag lyckats bränna hårbottnen (?!) fick det bli hatt hela hiken.
Efter några varma kilomeoter stannade vi för att vänta in solnedgången.
Och det här tog Alex precis innan jag...
...med min oklanderliga flopp-teknik, höjdhoppade mig ner i Canyonen. Och tog mig levande upp igen. Men det var en pärs.
Sen började solen gå ner.
Och solen gjorde de redan röda bergen, ännu rödare.
Vi sa god natt till Canyonen och begav oss hemåt till våran lilla Lodge för att piffa oss innan middagen. Som förövrigt var i särklass det godaste jag någonsin ätit. Perfekt köttbit med världens godaste fikonsås och någon form av potatismos. Så gott att jag helt glömde av att fota. Jag pratar fortfarande om den där köttbiten. Alex är lite less.
Efter några timmars sömn gick de mycket trötta Mika och Alex upp halv fem, för att åka ut igen och beskåda soluppgången.
Men det var det värt.
När vi sovit några timmar till och var redo för att lämna Grand Canyon, passade jag på att posta vykort. Så håll utkik, släktingar i Bollnäs och Iggesund.
Så. Två och en halv timme senare är vi precis här. I Kingman. När vi checkade in frågade damen om vi ville ha två Queen beds eller en King bed. Båda beslutade samtidigt att en varsin är ju fan så mycket goare än att ligga och trängas i en stor. Hur länge hade vi varit gifta nu då? Romantik på hög nivå är det i alla fall.
Och jag har upptäckt en ny funktion på kameran som jag finner mycket glädje i. Sen är ju bada i sig en stor glädje också.
Vi känner oss obehagligt amerikanska i kväll. Så. Vi resonerar att det är ju jobbigt att göra sig klar bara för att gå till den kinesiska restaurangen runt hörnet. Därför tar vi hem. Home delivery-style.
I morgon är vi off to Vegas baby!
Puss!
Flötfrulle, pandabjörn och öken.
Nu är det morgon här i Flagstaff där vi nu befinner oss. Strax bär det av mot Grand Canyon. I går hade vi en redig bildag där vi avverkade ca 70 mil i mycket varierande klimat. Första sträckan var det berg, Chockolate mountains, på väg från Californien in i Arizona. Sedan gick det över till öken. Bokstavligt talat. Vi var så nära Mexicanskagränsen att vi fick välkomst-sms på mobilerna. Detta faktum märktes också då vi blev stoppade av American Border Control och fick deklarera för resans syfte och uppvisa pass. Kul när det händer lite tänkte vi. Kaktusar överallt och 110 farnhait ute, vilket vi googlade upp i går och är ca 43 grader i våra mått mätt. I skugga alltså. Vi stannade till i staden som gud glömt för ett Burger King-besök och det var på riktigt som att stiga ut i en bastu. Olidligt. Men efter att vi passerat Phoenix på väg upp mot Flagstaff så var det andra bullar. Här är det granar och talliknande saker som växer och det är svensk-sommar-varmt. Och det finns massa björn. Så i bildväg tar vi väl helt enkelt vid där vi slutatde. I söndagskväll, efter strandhäng i Encinitas.
Efter lite öl och fixande gick vi till en restaurang alldeles bredvid oss som hette Papagayo. Där fick man Mojito...
...och resan första mac n' cheese. Slurp.
Morgonen därpå, vinkade vi av Oceans Inn och begav oss ut på vägen med siktet inställt på San Diego Zoo.
Vi stannade till på en riktigt klassisk diner, där man hade tusen val bara för att få frulle. Men så rätt det blev, och så fantastiskt flötigt det blev.
Väl framme på zoot möttes vi av dessa små sovande bollar.
Den här lilla saken. Oklart vad det egentligen är, var lätt topp tre på hela dagen. Går inte att beskriva dess mjuka, feta kropp och när den la sig på rygg och blottade den tjocka, mysmagen dog ja lite. På riktigt.
Surikat på spejning.
Vi tog en tripp med linbanan över hela området. Ja, jag var livrädd.
Sen var vi framme vid höjdpunkten...
...PANDORNA! Här dog jag igen av kärlek.
Gigantiska sköldpaddor som belv matade med hela gurkor fick avsluta en mycket fin dag på Zoo.
Efter djurparken åkte vi in till San Diego city där vi hade bokat en natt på hotell. Det såg inte alls ut som New York, annat än på just den här bilden.
I Gaslamp-kvarteren var det fina små viktorianska hus.
Där vi även åt skaldjurspasta till middag, efter en prommis ner till hamnen. Om det var gott? Jo. Hummer for the win, har jag upptäckt.
På tisdag morgon åkte vi som sagt i väg på den långa bilresan upp mot Flagstaff där vi nu befinner oss. Vi stannade såklart till för att föreviga de rejäla kaktusarna. I 43 gradig värme.
Nu åker vi till Grand Canyon. Tack och hej!
Puss!
Update no.1
Jo ni, kära vänner. Nu har vi snart avverkat tre dagar på resande fossing. Något hög på lugnande klarade vi oss fram till LAX med livet i behåll. Flygningen gick tack vare dessa små piller, över förväntan och jag kunde stundtals faktiskt slappna av och sova någon minut. Enought about that. Jag tänkte mig så här, att eftersom vi gör en himla massa saker på dagarna och jag kanske inte har hur mycket tid som helst (och jag vill heller inte tråka ut er), får det bli mer bilder och mindre snack. En bild säger ju trots allt mer än tusen ord har jag hört. På återseende, Dude.
Trötta men glada hämtade vi ut vår bil på lördagsmorgonen. Den är gigantisk och Alex med sina långa ben fick till och med dra fram sätet något. Det har aldrig hänt innan. Det är en GMC Terrain. Jävligt manlig tydligen.
Vi åkte ner till Santa Monica Beach, och gick ut på den berömda piren. Jag var såklart mycket nöjd.
Vi kände på vattnet och blev fotade av en likasinnad turist.
Sedan begav vi oss, på Hwy 1, söderut mot vårat mål Encinitas. Men på vägen gjorde vi stopp i Huntington Beach där jag tog första semesterölen.
Och så åt vi supergod hamburgare.
Vår servitris var Norska, och när vi nämnde att vi var på bröllopsresa, bjöd hon på äppelpaj och glass. Om vi var mätta sen? Jo, jag tackar ja.
Så här såg Huntington ut, ner mot havet.
Efter en stund i Huntington fick jag syn på denna fantastiska klädkedja. Och ja, jag panikshoppade, Alex blev irriterad och ja, vi höll på att få en parkeringsbot due to it. Men det var det värt.
Kl 7 på lördagskvällen, kom vi fram till vårt mål, Encinitas, där vi hade bokat två nätter.
Vi åt god, italiensk middag. Och somnade helt färdiga vid halv tio.
I dag (söndag) vaknade vi tidigt, åkte och köpte matsäck och gick den korta biten ner till stranden där det fanns gott om sådana här typer.
Och precis såhär kul är USA. Jajjemen.
I skrivande stund sitter vi på hotellet med en varsin öl och ska snart ut och äta. I morgon bär det av till San Diego och San Diego Zoo. Stay tuned.
Puss!
En grillkväll...
...på söta, lilla Mojas kolonilott. Soligt väder, massa god mat och en promenad med Anna upp till deras hus på granberg fick avsluta kvällen. Eller ja, ett glas vin hemma med mamma. Snarare. Kvällen är ju trots allt rätt ung fortfarande.
Pappsen.
Mama-J
Massa mumsig mat.
Inne i den lilla stugan.
Kvällens värdinna. Tack Mojsen!
Puss!
Le boll du näs.
Som vanligt har jag ju det riktigt jäkla fint här hemma i Hälsingland i allmänhet och i Bollnäs i synnerhet. Det är ett högst okomplicerat leverne som bedrivs och jag gillar det. Det är semester på riktigt. En välbehövlig semester innan semestern. I USA. Det kommer onkeligen bli intensivt. Men härligt som bara den. Inte långt kvar tills jag och karln möts på arlanda för avfärd. Tre veckor i det förlovade landet. Hej bad, hej shopping och hej upplevelser. Hej kvalitetstid på riktigt som fru och man. Hustru och make. Ja, ni fattar.
Bilderna får visa lite på hur mina dagar hittills sett ut. Adjöken. Eller just det. Självklart har jag bränt mig i dag på Orbaden. Kräftan Wellander.
I lördags på Långnäs. Bada.
Samma dags mycket nyttiga lunch. Har man semester så har man ju (?).
På väg ner till parken i den ljusa natten.
Orup på parken. Inte min kopp av te. Men ett bildbevis var ju givet.
Vackraste utsiken från Långnäs.
Så här ljust var det när jag och Anna kom hem till mig och jag gjorde henne sällskap på bron i väntan på taxi, kl 3 på natten.
Det här är bara min knäppa katt. Som helt sonika tror att hon är en hund.
Puss!
Bilderna får visa lite på hur mina dagar hittills sett ut. Adjöken. Eller just det. Självklart har jag bränt mig i dag på Orbaden. Kräftan Wellander.
I lördags på Långnäs. Bada.
Samma dags mycket nyttiga lunch. Har man semester så har man ju (?).
På väg ner till parken i den ljusa natten.
Orup på parken. Inte min kopp av te. Men ett bildbevis var ju givet.
Vackraste utsiken från Långnäs.
Så här ljust var det när jag och Anna kom hem till mig och jag gjorde henne sällskap på bron i väntan på taxi, kl 3 på natten.
Det här är bara min knäppa katt. Som helt sonika tror att hon är en hund.
Puss!
Bye bye baby.
Nu är väskan packad. Den väger ett ton. Den ska släpas först hem till Bollnäs i dag efter jobbet på tåg, sedan ända hela vägen över hela stora atlanten till det stora landet USA. Lite resfeber börjar krypa sig på. Det är ju inte direkt en charter vi ska på där vi får allt serverat. Nej. Här gäller det att vara förberedd och uppmärksam och tålmodig hela resan. Inte virra bort sig och inte hamna i fel fil av de ca. 9 på varje väg som finns att tillgå. Men vi har en bra gps. Det känns fint. Och jag har en bra chaufför. Det känns också fint. Jag tycker ju själv att bara det absolut nödvändigaste är medpackat. Men jag inser någonstans att så inte är fallet. Väskan går redan nu knappt att stänga, och med tanke på den billiga dollarn är det redan ett faktum att en till lika stor väska måste införskaffas i staterna.
Kl fem åker jag i alla fall hem mot Bollnäs. Ser så mycket fram mot att vara hemma och ha sommarlov en vecka. Jag ska inte vara lika dålig på att blogga som vanligt i Bollnäs denna gången. Jag gillar ju faktiskt min blogg.
Ûberfull väska deluxe.
Puss!
We might not get tomorrow.
Det finns en låt som jag förknippar med bröllopskvällen mer än någon annan. Den spelades om och om igen på begäran. Och man blir på ett sådant fantastiskt partyhumör av den. Texten passar på någotvis in till världens bästaste kväll på alla sätt. Give me everything tonight. Och jäklar vad vi gav allt. Grab somebody sexy, tell 'em hey!
Kan starkt tänka mig att det var just ovanstående låt som spelades under dessa vacka bilder.
Puss!
Bubblor och babbel.
Vi hade en sån fin lyxkväll i går. Jag och Marie gick till vårat gamla stammishak på Linnnégatan och det var kanske så 30 grader varmt kändes det som. När vi kommer dit visar det sig att de har "Ladies night". Vilket innebär halva priset på all mat för brudar. Förträffligt tänkte vi, och beställde varsin oxfilé med potatisgratäng för ynka 90 kronor var. Även ölen var billig. Men det är den alltid där. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det var väldigt trevligt att prata om annat än löpning och träningskador som vi gjort så mycket hela våren när vi tränat i hop inför Göteborgsvarvet. Sen hittade vi några små förpackningar av hjärtformade såpbubblor från vårat bröllop i Maries väska. Resultatet ser ni nedan. Vilken tur att man har så fina vänner.
Oxfilé med rödvinssås. Mumma.
Marie är glad.
Mycket billigt och bra. För två personer. Fantastiskt.
Puss!
På't igen.
I går var det trevligt på Vasastan med Malin. Massa catching up och mat. Som inte var jättegod. Men det är ju sällan det viktigaste när man har trevligt sällskap. Bara två dagar kvar tills fyra veckors semester kickar igång. Min första betalda semester någonsin. Älskar det. Som jag ska njuta. En vecka i Bollnäs och resterande tre med nybliven man och massa mys och roligheter. Fantastiskt. Vi fortsätter pre-vacation-firandet redan i kväll med vardagslyx, modell öl och mat med Marie. Over and out.
Nya shorts dagen till ära.
Mallis.
Puss!
Värt en repris.
Många påpekade på mitt bröllop att jag och min kära vän Elina är väldigt lika varann. Kan nästan förstå varför. Ta nu en extra titt på dessa två bildbevis. Speciellt den sista. Som även visats här på bloggen en gång innan.
Twins no.1
Twins no.2 i likadana klänningar.
Puss!
Det här var ju.
Inget vidare. Jag vet. Dålig update och så vidare. Det blir lite så, att skriver man inte varje dag, vet man inte riktigt vart man ska ta vid när man väl börjar. Helgen har i alla fall då tillbringats i Mariestad hos vår kära klasskompis och tillika vän, Palo. Det var trevligt. Vi har paddlat, badat och druckit massa öl. Tittat oss runt i Mariestad har vi också gjort. Fin stad måste jag säga. Med en pir och hamn och grejer. Sånt har vi inte i lilla Bollnäs.
I går var jag och träffade Lisa. Vi åt sallad, babblade och det ledde till rosévin på Bar Himmel. Supertrevligt.
Jag och Marie konstaterade innan i dag att risken för smärre sommar-alkoholism är ett faktum. Men i samma andetag konstaterade vi även att man älskar ju såklart att man har en massa vänner som vill träffa en över ett glas vin, och att det kanske inte är någon fara när man vet med sig att till hösten, då lugnar det ner sig igen.
Så med detta sagt kan jag ju informera om att i kväll blir det vin och mat och kvalitetstid med Malin på Vasastan. Samma upplägg i morgon med Marie fast på Cicero. Vårat vardagslyx-hak. Så nu vet ni. Tack och på återseende.
Skål.
Puss!
Paddla.
Paddla. Liten kanot. Det är vad jag ska ägna mig åt i helgen. Sjukt, jag vet. Inte alls min grej. Plus att väderprognosen visar regn, regn och åter regn. Kul. Det blir säkert bra. Det är jag och Tipp och massa okänt folk. Nya människor är ju roligt. Nu är det som det är. Och som sagt, det blir säkert bra. Vi har bunkrat upp med ponchos, matsäck, alkoholhaltig dryck, party-stass och, i mitt fall, med öronproppar. Frida kanske snarkar. Better safe than sorry.
Jag har själv aldrig upplevt detta fenomen tidigare år, även fast det nu är 6:e upplagan som går. Den här bilden har Malin tagit förra året. Så kan det se ut när man paddlar, helt enkelt.
Puss!
Lite av allt.
Ja, just det. Det har varit lite av allt de senaste dagarna. I onsdags hade vi super-mega-städning här på jobbet vilket glatt resulterade i 35 stora sopsäckar med junk. Som vi konstaterade här på jobbet är det nästan som lite själslig rensning med när man får slänga saker. Lite trött i kroppen efter städningen, sov jag lite när jag kom hem och begav mig sedan i väg med min lilla cykel till Pernilla, där mat och kvalitetstid på hennes soliga balkong stod på schemat. Gott, mysigt och bra på alla sätt. I går, torsdag, var en halvdålig dag. Men jag åt upp en hel Marabou frukt och mandel och tvångssnoosade massor på Alex för att kompensera. Då kändes det bättre.
Söta Pernilla.
Puss!
